Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår

nu är det snart dags för höst
då kryper sig allt sakta inpå igen

sömnlösa nätter, ångest i mängder
jag andas winnerbäck och melissa horn
vilket inte gör saken bättre
men min hjärna vill likt förbannat inte lyssna på annat

klumpen av obesvarade, oställda frågor i magen
gör inte heller saken bättre
men jag vågar inte fråga
eller vågar jag kanske bara inte få svaren

"  Du kan väl sakna mig ibland
du kan väl stirra upp mot stjärnorna
så att vi har nåt gemensamt "