de 3 senaste veckorna har varit en konstant kamp..

en kamp för att INTE bryta ihop..

hålla fasaden uppe och låtsas..

trots, trots och lite mer trots..

jag bryter förmodligen ihop snart, om jag inte redan gjort det..

det är ett enda gnällande skrikande, dum-kallande, protesterande....

ja.. har jag någonsin sagt att jag inte är byggd att vara mamma?

inte när det gäller det psykiska iaf, jag orkar lixom inte.

tycker det bästa som finns just nu är att få komma till jobbet,

lugn och ro..

åså får jag dåligt samvete över det..

jag orkar knappt prata alls på kvällarna..

vilket tobias förmodligen tycker är det bästa med allt dethär..

förstod ni inte ironin så ja..

han tycker förmodligen bara att jag är en sur, trött, tråkig bitterfitta

och orkar väl förmodligen inte stå ut me mig mycket längre..

åså får jag dåligt samvete över det..

sammanfattning, är en dålig mamma och en tråkig sur sambo.

ja just det.. har jag nämt att jag alltid tjatar på tobias att städa..

guess what.. jag har knappt orkat lyfta ett finger de senaste 3 dagarna

vilket resulterar i ett skitigt stökigt hem..

YAY...ännu mer dåligt samvete...

nu har jag fått kräkas ur mig lite..

ursäkta om de blir mycke "I-lands-problem-tjat"..

nu drar jag nå gammalt över mig